Apoteket, Annika Östberg & den svenska staten
Idag rämnade den första stenen i Apotekets monopol. Sverige är idag tillsammans med Nord Korea de enda land där ej receptbelagda läkemedel säljs inom statens namn. Det kanske inte säger så mycket om ”vår” syn på läkemedel som det faktiskt gör om vår syn på medborgaren. Jag stuntar fullkomligt i om huvudvärkstabletter säljs i livsmedelsbutiker eller under en grön skylt med texten Apotek. Det handlar i grund och botten om hur vi ser på landets medborgare. Vi har en bild av att det som är ”farligt” och ”ohälsosamt” är ett nationellt problem. Att det inte är individens ansvar utan allmänheten som skall göra landet starkt. Det är därför en historisk dag, en dag där vi tar ytterligare ett steg mot ett land där individen måste ta ett större ansvar.
Det kan vara svårt att få den här bilden av Sverige om man inte får lite distans. Jag tycker att Sverige är ett öppet och fritt land, men mina vänner i USA och Storbritannien delar inte denna bild. De ser vår kontroll och våra myndigheter. För ett par år sedan bodde jag i Wales och träffade en tysk tjej som var utbytesstudent i Uppsala. Hon som växt upp ”på fel sida muren”, jämförde Sverige till stor del med hennes barndoms Öst-tyskland. Hon pekade på att vi kontrollerade allt.
Vi ser denna utveckling om och om igen. När vi diskuterar fetma-problemen (om det nu är ett problem), så är det landet Sverige som måste ta ansvar inte den enskilde individen. Vi talar aldrig om självkontroll.
Tro nu inte att jag säger att staten inte skall hjälpa till. Jag tycker att staten har en uppgift framför alla andra, en uppgift som den svenska staten aldrig uppfyller. När en svensk medborgare sitter fast i ett land, är det den svenska statens uppgift att ta hem dem till Sverige. Nu inte sagt att UD skulle vara mest lämpade i denna fråga. Men varför har jag inte kunnat hittat något liknande som http://www.prisonersabroad.org.uk i Sverige. (Har du kännedom om någon liknade hemsida för svenskar - hör av dig!)
Detta leder mig självklart in på diskussionen om Annika Östberg. Ja, jag tycker att det är helt rätt att svenska staten och svenska organisationer arbetar för att ta hem denna svenska medborgare till Sverige. Med detta inte sagt att hon inte skall avtjäna sitt straff, ett straff som inte anpassas retroaktivt efter svenska lagar, utan efter det land där brottet har begåtts. (Tyvärr har den svenska debatten runt Annika blivit något snedvriden, och jag skulle därför rekommendera dig att läsa Stefan Wahlbergs kolumn i Metro.)
Calle Jonsson, anklagades för mord på en grekis ön Kos. Vilken hjälp fick han av den svenska staten? (Observera att jag inte lägger någon bedömning i om han var/är skyldig eller ej, jag har förtroende även för andra länders domstolar, men Calle är svensk medborgare och skall sålunda få hjälp av mina skattepangar.)
Svenska staten måste sluta att lägga sig i medborgarnas privata liv, och börja agera på de fronter som är en stats uppgift - Att värna om medborgarskapet. En svensk medborgare skall tas hem genom UD eller andra organisationers försorg. I Eritrea sitter fortfarande journalisten Fesshaye ”Joshua” Yohannes i fängelse sedan september 2001.
Varför denna tystand svenska staten? Varför lägga sig i vad jag kan ta ansvar för, när svenskar har problem i andra länder?
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Hem