Wilhelm Svensson

För ett tag sedan (den 7/7 närmare bestämt) läste jag Susanne Hobohms krönika ”Så skönt att ingen känner till Sverige” i Stockholm City och jag håller inte med Susanne för fem öre. Inte så att jag önskar att terrorn skall drabba även oss som kajkar runt på Grön Linje i Stockholm eller att TV-huset ute på Gärdet skall förvandlas till småsten. Det är Susannes sätt att beskriva att bomber i London inte berör oss, att hon hoppas att Sverige skall uppfattas som en avkrok som jag inte skriver under på.

När London bombas så drabbas även jag. Jag har ett 20 tal kompisar i metropolen och jag oroas över dem och alla andra. En bomb på en buss i London eller en bomb på linje 4 gör mig egentligen igen skillnad. Jag har troligen fler vänner på Circle eller Disctrict Line än vad jag har på Röd linje.

Terrorn drabbar de ideal som jag står för. För ett fritt och demokratiskt samhälle, där alla individer har en frihet att göra som de själva vill - så länge det inte påverkar en tredje individ som inte bett om att få delta i leken. Därför oroas jag djup över de diskussioner som finns över att spara alla telefonsamtal och e-postbrev till och från svenskar. Vi får på något sätt en omvänd bevisbörda - Alla är misstänkta till dess att motsatsen är bevisad. Som statistiker skulle jag få alla mina kollegor emot mig om jag satte upp denna nollhypotes vid test.

Susanne skriver:

”… Tänk om Sverige ingick i G8-gruppen. Eller skulle bli värdland för ett OS. Eller vore en stat med trupper i Irak. Då skulle man inte få en lugn stund.”

Ja, tänk om Sverige fick OS eller ingick i G8-gruppen. Tänk om! Då kanske vi också vore en stat som var tvungen att stå upp för våra ideal. En stat med medborgare som inte ynkryggat skrev rader om att man hoppas att Stockholm aldrig hamnar i världspolitikens centrum eller att Sverige uppfattas som en avkrok i världen. För hellre lever jag i ett land som står upp för sina ideal och känner mig osäker över stora ryggsäckar än lever i ett ryggradslöst land där medborgarna blundar och säger: Hoppas inget ont händer mig, bara mig, bara mig, bara mig, bara mig … och min familj.