Wilhelm Svensson

Så här års ler vi. Inte bara åt försommarsolen utan vi ler mot varandra och söker ögonkontakt. Ovanligt för svenskar, ännu ovanligare för stockholmare. Men ett par dagar om året ler vi mot varandra.

Anledning = Studentfirandet.

Stadens gator fylls med lastbilar (hemma i GBG är det troligen trafikkaos, eftersom de flesta studenter där har ett eget ekipage som för dem till studentfester och presenter).

Det som nu får oss att le är tutande bilar, stereomusik som väller ut över gatorna och inte minst de hesa grabbrösterna och de gälla tjejskriken:

- För vi har tagit studenten!! För vi har tagit studenten!! FÖR VI HAR TAGIT STUDENTEN!!! - fy fan vad vi är BRA!!!

På något sätt är dessa skrik av mer eller mindre promillepåverkade 3:or en förlägning av barnskrattet. Det kanske sista barnskrattet, innan det helt förtvinar och försvinner.

Vi som går på gatorna, stannar upp. På kontor reser man sig för att blicka ut över gatan och se vad det är för väsen som drabbat den annars så lugna staden. Och vi ler - mot varandra.

Kanske är det bara jag som tänker på hur roligt det var att ta studenten. Vilken stund full med både glädje och vemod det var. Kanske är det flera. Kanske är det därför vi ler mot varandra, för att vi för en kort stund har något gemensamt. Vi har alla varit där. Vi delar studenternas glädje genom att minnas vår egna student. Vi gör det genom att le, för inget smittar så mycket som ett barnskratt eller studentens - FY FAN VAD VI ÄR BRA!!!